Jan Malmberg
“Seglingen över Atlanten blev i tre etapper. Den första från Lagos i Portugal till Pasito Blanco på Gran Canaria. Den etappen tog 6 dygn. Det var bara Jens och jag som seglade denna sträcka. Jag minns den som ganska lugn med blandad segling och motorgång. Vi kunde bland annat segla med gennakern.
På Gran Canaria kom övrig besättning bestående av Hans König Walles, Marcus Werner och Reid Lindell. Tre unga kanonkillar visade det sig.
Vi fem fick mjuka upp med 7 dygns segling till Kap Verde-öarna. Också denna segling var relativt lugn med lagom vindar. Gruppen växte samman till nästan en familj! Vi firade till exempel Lucia i gästhamnen i Mindelo på São Vicente. Grabbarna ordnade bland annat med uppvaktning av skepparen med kaffe på sängen!
Efter knappt en vecka i Kap Verde seglade vi ut på vår tredje och sista etapp över Atlanten. Från Kap Verde till Martinique i Västindien. 2100 sjömil. Det tog 15 dygn. Tiden spelade till slut ingen roll. Man kom in i en tidlös tillvaro där jag trivdes toppenbra med gänget och tillvaron. Träning tillsammans på solmadrassen, klättring i masten med val- och delfinspaning. Matlagning och goda middagar. Biokvällar tillsammans i salongen. Julafton med tomte och julklappsutdelning. Jullunch med sill och nubbe. Disneyfilm klockan tre! Med sega skumtomtar!
Valen 'Valfrid' följde oss i flera dygn och dessutom återkom några gånger. Vi fick även besök av en annan val!
Vi såg flygfisk och fiskade upp en stor tonfisk som räckte i flera dagar!
Pannlampsdisco en kväll och lite vin medan atlantdyningarna gungade dansgolvet!
Den härliga angöringen av Martinique på själva Nyårsafton! Vi kryssade hela vägen genom viken i Le Marin till bryggan! Där stod Jens bror Nicholas och väntade på oss! Sedan åt vi en god Nyårsmiddag i Marinan!
Det bästa av allt var den härliga stämningen ombord med toppenfina killar i besättningen! Det går inte att få ihop ett bättre gäng! Vi fem var det bästa gäng som någonsin seglat över Atlanten!!! 😊👍😄
Ett stort mål var uppnått och vi kände alla en stor tillfredsställelse, glädje och stolthet att vi lyckats genomföra seglingen så bra utan missöden.
För min del var det något extra att segla över Atlanten med egen båt. Jag har gjort det förut några gånger men då på annan båt.
För Jens och mig kändes det skönt att vi efter all planering, jobb och allt kämpande tillsammans lyckats nå målet att segla över en Ocean till en annan Världsdel!
Tack Jens!
Vi gjorde det!!! 😀😀😀
Guadeloupe mars 2016“
Marcus Werner
"Mina vänner på S/Y Svea (Albin vega) hade valt att avsluta den mödosamma resan på Gran Canaria men jag var fortfarande nyfiken på hur Atlanten skulle vara och jag hade fått erbjudandet av Janne och Jens på Fragancia att segla vidare på S/Y Fragancia. Jag tog erbjudandet och mönstrade nu på detta enorma skepp (i jämförelse med Svea då). Utöver mig så hade även Reid Lindell, 23 och Hans König Walles, 26 bestämt sig för att resa i snigelfart till Västindien. Efter en behaglig segling till Kap Verde och ett par veckors teambuilding var det så dags för seglingen med stort S.
Efter att alla förberedelser var gjorda så kastade vi till slut loss den 16:e December med siktet inställt på Barbados eller Martinique beroende på hur tidsplanen skulle hålla.
Jag och Jens tog på oss att ta nattskiften tillsammans, 22-06. Redan första morgonen kände jag att det skulle bli en tuff resa, värmen var påträngande och värre skulle det bli ju närmre Karibien vi kom. Havet gör luften fuktig och det i sin tur gör att sängkläder och dylikt får en förmåga att klibba sig fast i huden. Jag lyckades sova fyra timmar första morgonen och det blev nog ungefär där snittet hamnade på hela överfarten.
Dagarna till sjöss blir väldigt inrutade av förklarliga skäl, det finns helt enkelt inte så mycket att göra där ute bland vågorna. Jag hade ett träningsschema jag försökte följa varje dag som bestod av armhävningar, situps och armträning med gummiband, 100 repetitioner av varje. Då var en timme av ungefär tjugo fylld. Läsning och solning på däck var nog det jag ägnade mig mest åt på min lediga tid. Kvällstid efter middagen samlades vi ofta allihopa och tittade på film nere i ruffen, ett trevligt inslag som gjorde den efterkommande vakten lite lättare.
Vartefter vi kom närmre Karibien insåg vi mer och mer att vi inte skulle tjäna någon tid på att vika av söderut mot Barbados utan satsa på att hinna hela vägen till Martinique i tid till Nyårsafton. Där skulle vi möta Jens bror och det vore ju trist för honom att fira nyår ensam. De sista dagarna höjde vi tempot på seglingen lite av den anledningen. Fulla ställ dagtid och 8-9 knop var inte ovanligt, nattetid seglade vi enbart med focken dock pga kortvariga stormbyar som snabbt kunde överraska oss.
De sista fyra-fem dagarna till havs hade man hunnit bli ganska sliten och längtan efter att få sätta sin fot på fast mark började bli riktigt stark. Så såg vi då äntligen land på förmiddagen den 31 december och några timmar senare klev vi i land i Le Marin på Martinique. Jag hade nått mitt mål och en enorm känsla av tillfredsställelse och stolthet infann sig, nu kunde jag flyga hem till Sverige igen och känna att jag genomfört något riktigt stort."
Hans König Walles
"Jag och Janne känner varandra från Oceanseglarklubben. Vi satt tillsammans förra våren och räknade på de hopplösa tidvatten-cyklerna som styrs av tre interagerande planet-cyklerna som gör livet oproportionerligt svårt i klassrummet i kontrast till hur lite det bekommer en ute på Atlanten. Janne berättade om sin plan på att ge sig ut på en jorden-runt segling och att han höll på att utrusta båten.
En sen kväll efter ett kurstillfälle åkte vi ut för att titta på båten där den låg i marinan under presenningar medan diverse installationer fortlöpte. När vi kom ut till marinan upptäckte Janne att han glömt nyckeln till marinan hemma och det var ingen personal på plats så vi kunde inte ta oss in genom grinden. Men när vi hade kommit så långt ville vi inte ge upp så vi kröp under ett hål i staketet och tog oss in på området. När vi kom fram till båten upptäckte Janne att han dessutom gett sina båtnycklar till hantverkarna så vi kunde inte komma in i båten. Så utan minsta bevis för att det verkligen var Jannes båt vi stod på tänkte jag att det här är antingen en utstuderad mytoman som planerar att kapa någon annans båt, eller en sann visionär som faktiskt kommer att göra det alla andra bara drömmer om. Det visade sig tillslut att Janne var det sistnämnda och jag bestämde mig för att följa med på atlantöverfarten kommande vinter. Jag mönstrade på Fragancia i slutet av November när Janne och gänget tagit sig till Gran Canaria.
Det var välkommet att avsluta året med en seglats utan kontakt med omvärlden efter en intensiv höst som projektledare på Scania. Jag kände mig själsligt fattig efter att inte ha hunnit ägna mig så mycket åt filosofi som jag brukar, så jag kunde knappt vänta på att få kasta mig över den digra samlingen böcker och föreläsningar jag fyllt min väska och iPad med. Det var den längsta sammanhängande ledigheten för mig på 10 år. Jag hade två punkter på min bucket list som jag absolut ville ha uppfyllda. För det första ville jag dra upp en tonfisk och för det andra ville jag se valar. Innan vi kastade loss från Gran Canaria hade vi förberett oss med lämpliga drag, 1000 m fiskelina för 37 kg och en tonfisk-krok. Jag och Reid hade åkt motorcykel över hela ön och finkammat sportfiskebutikerna för att hitta en som hade tillräckligt stora doningar dagen innan vi gav oss av. Något som slog mig när vi var ute på havet i den 14 m långa båten var hur pass bra det gick att hålla sina dagliga rutiner, något Janne och Jens verkligen blivit experter på. Allting som man gör på land kan man även göra på en segelbåt i kompakt version. En fem-rums villa i två plan med dubbla toaletter, kök, gym och terass med havstomt och egen brygga i mini-format. Jag skulle åka vasaloppet när jag kom hem och behövde träna. Det var inga problem trots bristen på snö. Jag kom in i mina dagliga rutiner som innebar att jag tog över vakten antingen 3 eller 6 på morgonen när det fortfarande var helt mörkt. Jag tog plats i sittbrunnen och lyssnade på inspelade föreläsningar tills det ljusnade. Så fort solen gjorde en antydan att börja stiga upp riggade jag fiskerevarna bakom båten. En till höger och en till vänster, draggandes bakom båten. Jag hade gjort en anordning med fastknutna bjällror för att höra när reven sträcktes när vi fick napp. När linorna var riggade körde jag dagens träningspass. Jag hade köpt en gummi-kord på Kap Verde som jag knutit fast i masten. Jag stod på solmadrassen och tränade stakning med gummi-korden medan solen gick upp tills det brände i triceps och lats. På eftermiddagarna var det armhävningar, situps och curls med gummi-korden dubbelvikt under en fot. Eftermiddagspasset brukade jag köra tillsammans med Janne. Vi badade ett fåtal gånger under seglingen. Det är nedslående att läsa wikipedias artikel om vithajen. Utbredningsområde i princip hela jordklotet utom de kalla haven. Jag hade på förhand tänkt på risken för haj-attacker, men hade en strategi för att undvika detta. Rimligtvis måste de hinna sikta in sig på sina byten, och när det gäller människor som de är ovana vid måste de säkert ta sig en funderare med sina små valnötshjärnor innan de attacker. De kan inte ligga direkt under ytan som gillrade råttfällor redo att slå till så fort man hoppar i vattnet. Så min strategi var att köra snabba dopp och hoppa upp på båten innan eventuella hajar hunnit bestämma sig för att attackera. Max 1 minut i vattnet, sedan upp. Alla tog sig över Atlanten utan hajbett, så antingen fungerade strategin eller så fanns det helt enkelt inga hajar i närheten när vi badade. Jag fick bägge mina förhoppningar uppfyllda. Ett par dagar efter att vi lämnat Kap Verde fick jag en tonfisk på ca 10 kg på en av revarna. Jag halade in den och Janne spetsade den med tonfisk-kroken. Det som överraskade mig när jag rensade den var hur varmt köttet var, nästan som på ett däggdjur och lika rött kött. Den räckte som middag åt oss i fyra dagar och i särklass bästa vi gjorde med den var tonfisk-tacos som Jens och Marcus styrde upp med bravur i köket (särskilt eloge för att inte bara kunna improvisera med råvarorna utan dessutom göra det i ett kök som konstant gungar så att man behöver hålla i sig med en hand således bara har en över att sköta matlagningen med). Valen dök upp tre dagar innan julafton. Han gav sig tillkänna med en fontän-utsprutning precis intill båten på morgonen när jag satt och donade med revarna och följde med oss i fyra dagar. Han höll mig sällskap medan jag låg i sittbrunnen och läste den gamle och havet.
Reid Lindell
Det stora blå
Att börja segla ett långt ben över en ocean verkar alltid vara en blandad giv. Å ena sidan är man förväntansfull när man ger sig av; efter att ha gått och blivit otålig på land i en vecka ska man äntligen fortsätta på resan. Å andra sidan vet man att man efter bara några dagar kommer att sakna vissa saker som bara finns på land, såsom fri tillgång till färskvatten, internet, stabilt underlag och motionsspår.
Bara några dagar efter att Kap Verde bleknat vid horisonten uppstår en underlig känsla av att vara både hänförd och sysslolös. Man är mycket begränsad i sin rörlighet, och rullningen gör att saker som att äta sin gröt och samtidigt hålla koll på kaffekopp och smörgås blir besvärligt. Dagarna går åt att sola, läsa och sova. I takt med att man rör sig mindre och spenderar mycket tid i horisontellt läge är man sällan hungrig, utan frukost och middag räcker nästan alltid för att hålla sig mätt. När man ser upp från boken eller kudden så möts man av ett ständigt skiftande landskap av vågor och dyningar som det inte går att se något slut på. Ibland kan man se stim av flygfisk som hoppar genom vågor, eller små sjöfåglar som kryssar emellan dem, kanske på jakt efter just flygfisk. Det går att förlora sig i timmar i vågorna, då man verkligen blir ett med båtens rörelser i vattnet. På köpet bättras solbrännan på hela tiden när man är ovan däck, och bara man ser till att dricka rikligt med vatten är inte värmen så besvärande.
Seglingen är mycket avslappnad. Eftersom att passadvinden sällan ändrar riktning nämnvärt och vindstyrkan är genomgående stabil behöver segelsättningen sällan justeras mer än vid skymningen, då vi minskar segel för att inte överraskas av plötsliga squalls under natten, samt när vi sätter mer segel igen i gryningen. Autopiloten gör att vi bara behöver styra när vi känner för det, och utöver det är det inte mycket vi är tvungna att göra. Morgon och kväll vittjar vi fiskereven som oftast ligger ute efter båten, och somliga kvällar blir det filmvisning med gemensam middag, medans vi andra kvällar tar det mer avslappnat.
Atlantens verkliga skönhet visar sig sena kvällar och i gryningen. Eftersom att det finns ytterst lite ljusföroreningar och det nästan alltid är god sikt är stjärnhimmeln olik allt annat jag sett innan, med fler stjärnor än jag någonsin sett förut. Samtidigt som det utanför båten är kolsvart syns fler stjärnor än man någonsin sett tidigare. I gryningen lyser stjärnorna kvar i det längsta, däribland Mars och Venus som är lätta att urskilja, innan även de tynar bort i det tilltagande ljuset.
När man börjar närma sig målet på andra sidan Atlanten har dagarna flutit ihop för längesedan och det känns mycket märkligt att närma sig slutet på resan. De sista dagarna ökade vinden och vi satte mer segel, för att ha en chans att hinna till Martinique innan nyår. När man väl ser land igen är man å ena sidan full av förväntan inför att ha tillgång till internet, fast mark och obegränsat med färskvatten, men å andra sidan vet man också att det äventyr och det man kände på havet snart kommer blekna till ett minne mot civilisationens färgstarka ljus.
